Anna Bejmar

Idag är det ett halvt år, sex månader, ca 26 veckor och 183 dagar sedan Micke gick bort.

Självklart har det varit ett rent helvete, vi stod helt plötsligt med ett kök utan någonting inuti förutom en diskmaskin på grund utav renoveringen han höll på med, vi var helt plötsligt bara fyra vid matbordet istället för fem, det fanns inte längre någon att fråga när man behövde hjälp med att bygga ihop en möbel eller snickra något.  Det fanns inte längre någon man kunde prata om allt med, någon som alltid förstod, någon som nästan alltid var på glatt humör..

Det fanns inte längre någon Micke. 

Livet rasade helt utan förvarning.

 

Trots saknaden och sorgen så kunde mamma inte bara ta det lugnt, hon var tvungen att planera begravningen, säga upp alla hans medlemskap, ringa runt till vänner och släktingar, fixa med bouptäckningen och försöka få iordning på vårat kök (med hjälp av snickare). Trots allt det och mycket mer var/är hon världens bästa mamma, oavsett att hon nyss förlorat sin livskärlek så hjälper hon alltid med läxorna, hon skjutsar och lämnar mig överallt, hon lagar middag varje kväll och hon håller ett glatt humör.

Sånt kanske låter som vardagssysslor för vem som helst, något som alla mammor/pappor gör, och det är det, men när ens hjärta bara är halvt och man är helt utmattad av alla tankar, saknad och sorg så blir allt mycket jobbigare. Vet många som bara givit upp och lagt sig i ett mörkt rum för att bara gråta när sånt här hänt, jag förstår dom, för hur orkar man vara stark när man en dag kommer hem och får reda på att ens man/fru/mamma/pappa/barn/syster/bror har dött? Min mamma är den starkaste människan jag vet, all kärlek i världen till henne.

 

Jag och mina syskon gör allt som dom i vår ålder gör; vi går i skolan, vi har fritidsaktiviteter och vi är med vänner, grejen med oss är bara att vi har gått igenom mer än vad dom flesta i vår ålder har. Vi har inom loppet av 5 år förlorat tre väldigt nära personer till oss. Vi har sett vår mammas hjärta gå sönder framför våra ögon två gånger, och sett henne bli starkare efter båda. Vi har sett vår låtsaslillebror (13år) gå på sin 56-åriga pappas begravning några veckor efter att han hittat honom död på vardagsrumsgolvet,  jag har sjungit på både min morfars och min låtsaspappas begravning innan jag ens hunnit fylla 16. 

Jag har även fått visat för mig vad äkta vänskap är, jag har mina tre närmsta kompisar som funnits där och stöttat når jag behövt och låtit mig vara ifred när det behövts.Finaste som finns!

Ett speciellt tack vill jag ge till min Amanda, min allra bästa, som följde med mig till Alanya och gjorde den resan till en av de bästa trots vad som hänt. Hon får mig alltid på bättre tankar och är världens allra bästa.

 

Samtidigt som allt det här hände hade jag precis klarat mitt sista år i grundskolan, jag var redo för ett skönt sommarlov innnan gymnasiet började, vi hade bara några dagar innan bokat en resa till turkiet och livet var verkligen bäst. Sen kraschade allt. Vi bestämde oss för att ändå åka till Alanya och jag hade med mig min bästa vän, jag åt nästan ingenting på hela resan och gick ner flera kilo (som jag snabbt gick upp igen efter att jag kommit hem, så det är inget att oroa sig för direkt), vi badade, solade och hade det skönt, jag tänkte under hela resan att jag bara hade drömt, att när vi kom hem skulle Micke vara där hemma i köket med snickarbrallorna på för att han höll på i köket. Jag kunde inte inse att det var på riktigt, att han faktiskt inte fanns mer.

 

Idag har det gått sex månader sedan mitt och min familjs liv rasade samman, men jag tror på att allt handlar om hur man ser på saker och ting. Självklart är det här bland det värsta som hänt mig, men ur allt ont kommer alltid något gott. 

- Vi har kommit varandra närmre i familjen

- Jag har börja ta vara på släkt/vänner mer och slutat tagit allt/alla förgivet

- Jag har börjat uppskatta småsaker mer,

 

Där uppe är tre possitiva saker som kommit ur detta, det dåliga är självklart övervägande men jag väljer att tro på att allt har en mening här i livet.

 

Världens finaste, omtänksammaste Micke.

Vi saknar dig så himla mycket här nere och jag längtar tills när vi ses igen.

Ta hand om morfar.