Anna Bejmar

Gjorde iordning en riktigt god smulpaj igår med hallon, jordgubbar och rabarber som vi åt tillsammans med vaniljvisp! Riktigt gott!

Idag har jag tagit det lugnt fram tills runt tre då jag och pappa åkte in till Sandviken, till mamma, för att hämta Mollie, som vi har hemma hos henne.

Mamma är på middag hos en kompis så vi har henne här hos pappa över kvällen.

Vi har nyss varit ute på en promenad och ligger nu i soffan och väntar på att maten ska bli klar, blir tacos!

Vi hörs senare, kram!

Det här(något röriga och ibland osammanhängande) inlägget tänkte jag ängna åt min låtsaspappa, som den 16e juni gick bort, endast 56 år gammal.

Jag tänkte berätta om vad som hände eftersom många frågar och undrar.

Vi börjar dagen innan;

Jag skulle ha myskväll med Aina, Julia och Anna H på hedåsen. Jag och Anna skulle göra iordning lite vattenmelon att ha med oss, jag bad då Micke hjälpa till och skära medans jag hämtade resten av matsäcken. När han var klar tackade jag och sa hejdå, sen åkte vi, det jag inte visste då  var att det var sista gången jag någonsin skulle se honom.

Vi åkte iväg, hade det riktigt mysigt och när det var dags att åka hem bestämde jag mig för att sova kvar hos Julia.

16e Juni;

Min låtsaslillebror sov hemma hos oss, han var ensam hemma på morgonen då jag var hos Jullan, Matilda hos Isabelle, Oskar på jobbet, Mamma på jobbet och Micke (vad vi trodde) också på jobbet.

Eric som är en riktig sjusovare sov ända till ca 15 på eftermiddagen, han gick, när han vaknade, som vanligt upp och skulle göra iordning frukost. Men när han kommer ner möts han istället av Micke liggandes livlös på mattan i vardagsrummet. Han ringer då 112 samtidigt som han påbörjar hjärt&lung-räddning. Ambulansen är där på några minuter och även Erics mamma som han ringt.(vill även tillägga att Eric är 13 år gammal). 

Min mamma får runt 16-tiden ett samtal från Erics mamma som ber henne komma hem. Väl där möts hon av ambulanser och hon får veta på att hennes man, och livs kärlek, har dött.

Hon ringer i sin tur en av hennes närmsta kompisar som kommer direkt. Hon försöker samtidigt nå mig och Matilda och få oss att gå ut mot vägen då Per (mammas kompis) väntar på oss.

Ni som kände honom förstår, ni andra, tänk er en stor muskulös hårding, men med världens största hjärta. 

Någon vecka efter fick vi reda på att det var hans ena hjärtklaff som släppt. Alltså dog han snabbt och smärtfritt. 

På begravningen sjöng jag för honom, "utan dina andetag", det är något jag tror och hoppas han skulle uppskattat, och det var även något som kändes bra för mig, som att jag fick ett avslut och som att jag kunde ge honom något fast han inte lever. Svårt att förklara, men ni kanske förstår? 

Begravningen hölls i Sandvikens kyrka med över 100st där, begravningsfikat hade vi på västanbyngården.

Var inte såhär det skulle bli, var inte såhär det skulle ta slut. 

Slutar det någonsin göra ont? Går saknaden någonsin över? Jag vet inte, man kanske helt enkelt vänjer sig vid det? Hur ogärna man än vill, kanske man vänjer sig vid att må såhär. Att alltid sakna, att alltid känna så här. Det kanske blir så automatisk och man kanske lär sig acceptera det?

Men hur fan vänjer man sig vid att se sin mamma såhär? Nog för att hon är den starkaste jag känner, men att se henne förlora sitt livs stora kärlek, det är nog nästan det värsta. För aldrig förut har jag sätt sån kärlek, det lyste i deras ögon, man liksom såg det i blickarna.

Vill även med det här inlägget tacka för allt stöd från alla vänner.

Det betyder så otroligt mycket, det ska ni veta!

Jag har efter att Micke dött tänkt mig för mer, gör det ni också; gå aldrig hemifrån bråkandes, släng aldrig på luren i örat och försök verkligen ta vara på varandra. För inom loppet av några sekunder kan livet vara förändrat förevigt. Jag brukade tänka "sånt händer inte mig" men det gjorde det, det kan hända vem som helst.

Igår spenderade jag hela dagen med vår nya familjemedlem; en 2-årig dvärgpudel vid namn Mollie. Verkligen världens goaste hund som kommer och väcker en med massa pussar och älskar att både busa och mysa. Hon är så pass lydig att hon kan springa löst på gården även fast vi bara har haft henne sen i Söndags.

Idag ska Mollie och min hund Engla (som vi har hos pappa) få träffas. Förhoppningsvis gillar dom varandra vilket skulle vara perfekt med tanke på hundvakt och sånt.

Har haft så dåligt internet att jag inte kunde blogga i Stockholm, så här kommer lite snap-shots på dagarna

Onsdagen spenderades på Grönalund med familjen

Överraskningsmiddag för min finaste Anna

Allt som allt har jag haft ett par super bra dagar i Stockholm och gårdagen med några av mina absolut bästa vänner va också riktigt bra.

Vi hörs mer senare, puss💗